Det var en helt vanilg men ack så tråkig dag vid Nilen. Krokodilen hade börjat tröttna på sitt liv där. Han trivdes inte i värmen och de andra krokodilerna gjorde narr av honom eftersom han var pesco-vegetarian och vägrade äta människor.
Krokodilen ville ut på äventyr, han ville se sig omkring och upptäcka världen. Krokodilen brann av nyfikenhet och upptäckarlusta, det var därför han inte lyssnade på sin mors förmaningstal utan smög sig närmare när de ljusa männen i lustiga kläder närmade sig floden.
Helt plötligt kunde Krokodilen inte längre öppna käften. Han låg på rygg och kunde inte komma runt. Männen i lustiga kläder stor runt omkring honom, en av dem böjde sig ner och kom riktigt, riktigt nära. Krokodilen kände hur det stack till och sedan blev allting svart framför ögonen på honom...
När han vaknade igen var hela kroppen tre gånger tyngre än vanligt och han hade ett fasansfullt tryck bakom ögonen. Han kunde inte känna igen sig men förstod att han inte längre var utomhus, faktum är att det var mycket mörkt och trångt. I bakgrunden kunde han höra det rytmiska dunkandet av en båtmotor och han kände på sig att han fortfarande var nära vatten. Trots att han inte visste varken var han var eller vad som skulle hända kände Krokodilen sig helt trygg. Dessutom var det riktigt spännande, vad var det här om inte ett äventyr? Nu skulle han ju få se världen!
Det dröjde flera dagar innan Krokodilen åter fick se solen. Det skedde på den märkligaste plats han någonsin sett. Allt var grått och hårt, det fanns inga växter så långt ögat kunde se och byggnaderna var jättehöga. -Oj, så spännande tänkte Krokodilen, det här måste utforskas. Knappt hann han tänka tanken innan han återigen var omringad av märkliga män. Den här gången tänkte Krokodilen dock inte låta sig fångas utan snabbt som ögat smällde han till med sin stora svans och hoppade ner i närmsta vatten. Han simmade för allt han var värd och till slut ledde den kanal han befann sig i honom in i staden Amsterdam.
Här levde Krokodilen loppan. Han flyttade in i ett badkar i Red Light District där ni må tro att han ställde till med mycket uppståndelse. Krokodilen är en riktig festprisse.
Även den bäste kan dock få nog och efter ett tag kände Krokodilen att det var dags att röra på sig. Med alla roliga minnen i bagaget gav han sig iväg på sitt livs simmtur. Han simmade från Nederländerna längs med den tyska kusten och runt Danmark tills han nådde Skagen. Där passade han på att ta en veckas solsemester och gå en målerikurs innan han så slutligen simmade på gränsen mellan Skagerak och Kattegatt tills han nådde Sveriges kust och inloppet till Göteborg.
Aldrig hade Krokodilen varit med om någonting så spännande. Han tog rygg på en Paddan-båt för att lära sig lite mer om staden och nästa dag köpte han ett åkpass och gick lös på Liseberg. Storstadslivet var dock inte riktigt vad Krokodilen kände att han var ämnad för så han valde att följa Göta Älv och simmade upp till Vänern.
Vattnet var kallt och uppfriskande och snart befann sig Krokodilen där han kände att han verkligen hörde hemma. Efter Vänern fortsatte han att simma norrut i älvar och vattendrag genom Sveriges skogar. Ju längre han kom deto mer älskade han sin omgivning. Så en dag nådde han fram till det underbara Dalarna. Skogen var så underbart grön och lummig. Människorna såg så glada ut och pratade så vackert.
Det var i Dalarna Krokodilen mötte Anna! Underbarare varelse hade han aldrig skådat. Nu visste han att det var henne han alltid längtat efter. Han bestämde sig genast för att aldrig lämna hennes sida och göra allt för att Anna skulle bli lycklig. Därför var svaret ett självklart JA! när hon frågade om Krokodilen ville följa med till Värmland.
Så kom då den stora dagen. Solen sken och timmerflotten var färdig. Lunchen var i magen och det var dags att ge sig av. Krokodilen stoppade försiktigt ner sin fot i Klarälvens strömma vatten och tänkte - Det här är den bästa stunden i mitt liv!