En revolutionerande upptäckt längs kärlekens krokiga vägar

Alla som hängt med på bloggen den senaste tiden har väl listat ut att jag gått och kärat ner mig och att det hela inte riktigt utvecklats så som jag hoppades. På Annapappans inrådan har jag dock försökt att lämna sagda kärleksintresse bakom mig och faktiskt, ju mer jag träffat honom, desto lättare har det varit. Det har funnits någonting som gnagt mig den senaste veckan. Någonting i hans personlighet som jag inte kunnat sätta fingret på. Nu slog det mig plötsligt med en sådan kraft att jag var tvungen att blogga om det klockan tre på natten. Han skrattar inte åt mina skämt! Va! Fattar ni?Hur kan man känna att man har kontakt om han inte skrattar åt en, visar att han tycker man är rolig eller bara reagerar överhuvudtaget. Det går ju inte. Jag vill inte klappa mig själv på axeln mer än nödvändigt men enligt Annapappan är jag "en fantastisk tjej med rätt sorts humor och en fantastisk personlighet". Rätt sorts humor, förtjänar inte det åtminstone ett litet leende? Jag vill ha en kille som skrattar!