Söndagarna i Lars liv och en väldigt speciell tisdag

Lars är inte vilken Lars som helst. Vildmarks-Lars är mer än fyra bokstäver som skakats fram under en omgång scrabble. Vildmarks-Lars är mer än en i mängden. Det finns väldigt många Lars, men bara en Vildmarks-Lars.

I Lars privatliv går det inte särskilt vilt till, förutom släktmiddagarna förstås. Att få guida turister bland värmländska träd, det ger Lars en mening med livet. En chans att andas fritt samtidigt som dyrt betalande tyskar hänger och dinglar från en bro. Eller medan dumma engelsmän tror sig kunna klättra på bergsväggar. Frihet, det tänker Lars på lite då och då.
Lars brukar skriva dagbok ibland. Oftast är det på söndagar, samma dag som han och hans fru äter middag tillsammans med svärföräldrarna.
Förra söndagen skrev Lars ”Frihet är att inte behöva skicka potatisen” förresten så skriver han det varje söndag. Det är faktiskt det enda Lars skriver i sin dagbok.

För att historien om Lars inte skall bli alltför tårdrypande skiter vi i dagboken och attackerar de handikappade vildmarksgästerna.

Det var alltså tisdagen den 25 juli år 2006.
Först att anlända var de handikappades ledare. En munter samling av tjejer och killar med en medelålder på 23,6 år.
”Inte särskilt handikappade” tänkte Lars, smilade och njöt av solen. Lite senare under eftermiddagen började allt fler samlas runt campingens centrum, stuga 13. Ingen av de anlända såg särskilt handikappad ut. ”Aha” tänkte Lars, ”Varenda handikappad jäkel måste ha en egen assistent. Det är alltså vad mina skattepengar går till. Himla bra att jag tjänar tillbaka dem nu!”

Återigen vill jag påminna om att Lars är ickediabetiker. Det är inte hans fel, han är bara en lite sämre människa!


I fikarummet på jobbet, en del kallar det för sopsorteringen, pratade de om nyttan av att handikappade umgås med andra handikappade. Campingen skulle kunna få ryktet som förvaltare av Värmland mest handikapptäta stugområde. Det skulle i sin tur öppna möjligheter såsom en ny namnskylt eller ett par nya khakis var femte istället för var tionde år.
Lars var så upptagen av sina djupa tankar att han somnade på studsmattan och vaknade när chefen satte igång motorsågen och hotade att marinera Lars istället för falukorvsbitarna.
Det fick Lars på fötter. Hur skulle det annars se ut – ett ben eller en arm mindre nästa söndagsmiddag Hur skulle han då behärska potatisskickandet?
Lars ögon fylldes av tårar. Samtidigt började det duggregna och tur var väl det – en gråtande vildmarksinstruktör är inte lika framgångsrik som en som inte gråter.


Fortsättning följer (packning pågår)