Lars, en lite ledsen man

Det är höst. Lars tycker att det är tråkigt för han får inte träffa så många turister. Det är få, förutom tyska galningar, som gillar värmländsk camping i dåligt skogs-höst-väder. Turisterna har en tendens att halka av linorna på äventyrsbanan och ramla utför stupet på klättringen. Då blir det ännu färre turister eftersom en och annan går åt. Men livet måste få ha sin gång, tänker Lars.

Lars sitter i kanoten och tröstäter potatis. Det tycker han är ganska trevligt. Det är så härligt knapriga när de är råa, potatisarna alltså. Inte turisterna.

Lars är rädd för att få sparken. Det har ju dött en och annan turist nu under hösten. Han tänker tillbaka på sommaren och minns särskilt handikappslägret. Det var tider, tänker Lars. Han har funderat på vad han ska göra med sitt liv. Svärfar finns där i bakgrunden. Han har ju en del att säga till om. Svärfar vill att Lars ska börja jobba hos honom på banken men det är ju vildmarken som är passionen i Lars liv. Han brinner för timmerflottar och grillad falukorv i tunnbröd. Det har svärfar aldrig förstått. När Lars tänker på det blir han så ledsen att han sätter i sig ett halvkilo potatis till.

Han undrar om det bara är en höstdepression eller om han borde vara orolig. Kanske borde Lars uppsöka en psykolog men vad skulle svärfar säga då? Nej, det är nog bäst att vänta. Snart är det ju jul. Då får ju Lars pynta äventyrsbanan med julgransslingor. Det är skönt att ha något att se fram emot, tänker han.