Bra-grej-att-göra-lista:
Rätt-kääss-grej att göra:
Till att börja med: Credsregn över Skåne
40 poäng till Matilda och 30 poäng till Johan
Vi kommer säkerligen att kräva vissa förmåner (givetvis på franska) som direkt följd av en generös poängutdelning. Ojojoj, ni får nog ytterligare 10 poäng att dela på. Så mycket glädje gömmer det sig bakom våra störtohemliga festfasoner. Nu gäller det bara att plugga språk så att vi åtminstone kan få en varsin pizza!
Att fortsätta med: Hemsedal
- Jasså, tänkt vila på bussen från Göteborg? Glöm det! För en eventuell möjlighet till att uttrycka sin ångest redan innan avgiften är betalad kanske detta kan ge en föraning till vad som väntar.
Gangster skulle kanske vara ett passande tema för resan...? Någon måste ju axla ansvaret när Heeman badar med krokodiler och raggar brudar med hjälp av avloppsrör på andra sidan jorden.
Det sista som egentligen borde stå först: Bjursås är osäkert
Moahahaha! Både med och utan dansk kycklingdans
Först och främst; en ny sköterska. En jättebra sköterska. Victoria på diabetesmottagningen i Alingsås fullständigt bubblade över av massa bra tips och ideér för bra blodsockerkontroll, ultimat pumpanvändning och inte minst hur man ska få till träningen. Heja Victoria, du borde få 1000 poäng!
Sedan kan ju också nämnas att jag nu äntligen har gått med i klubben "vi som har blodsockermätare som gör skäl för sitt namn". Jag använde mig förut av en så kallad One Touch Ultra Smart. Min åsikt är dock att ska en blodsockermätare kallas ultra smart får den väl vara smart också, det var den inte, bara stor. Så stor att jag en gång drog upp den ur väskan och försökte ringa med den. Det gick inte. Nu är jag istället stolt ägare till en Freestyle Mini och den är verkligen mini. Bäst jag passar mig så den inte kommer bort...
En del dagar suger det mer än mjölksyra att ha äran att vara diabetiker. Jag har just konstaterat att det var tredje gången omkring 2.5 sedan torsdag kl 06:53 (japp, det var frukosttid) och omkring betyder 2.4 - 2.6 - 2.4
Åh, så fantastiskt det hade varit om det var en smörgåstårtebjudning som stått på programmet. Men när aktiviteten var en utekväll med 2:2 johanna kändes det tungt att tvingas avboka imorse på grund av att undertecknade inte ens vaknat trots en inte så välanpassad nivå av morgonblodsockervärde. Att mina värden fortsätter stanna vid källarnivå känns ju inte lysande och därför blir det inte ens rehabträning av höger knä. Jag glädjs i alla fall över att jag får äta middag med Moomin, titta på Idol, Hey Baberiba, jobba imorgon och liksom Becka längta skidåkning.
...tror jag att den heter. Dan kallas även för "lagen om alltings jävlighet", "en olycka kommer sällan ensam" eller "varför händer all skit alltid mig???" Kanhända att jag bara är gnällig men när jag nu sitter här luspank och sönderstressad och blir jätteglad för att jag får världens chans till en kul upplevelse/ gratis hårklippning, är det då inte typiskt att allt skiter sig? Att jag dessutom har fått outhärdlig tandvärk gör ju inte saken bättre. Det känns som någon har satt framtänderna i min underkäke i ett skruvstäd och jag kan lova, det är inte skönt... Tur att man i alla fall har inte mindre än tre skidresor att se fram emot! Tack Anna.
Som typ alla andra av världens medborgare av kvinnligt kön och ålder kring 20 år anser jag mig själv vara alltför tjock och bred och ja... ni förstår säkert. Bara för att göra mitt liv aningen mer spännande så satte jag den senaste nålen i benet istället för i en mer underhudsfettrikare del av kroppen. (läs mittemellandelen/under brösten över låren)
Till saken hör att jag är en sån där ambitiös person som tränar lite då och då ungefär varenda dag. I alla fall så är mina lår inte en av de kroppsdelar som har jättemycket mer underhudsfett. Att sätta en sånhär där gör att det knappt händer någonting så länge jag inte rör på benen. Däremot så säger det pang med lite snurr på benen. Väldigt spännande att en timmes träning dunkar ner blodsockret till 2.3 bara sådär. Heja det spännande livet!
Just bloggande blir så mycket intressantare med låga värden. Min kära kompanjon var inne på samma ämne för några dagar sedan. Jag kan avslöja att jag inatt hade en alldeles fantastisk teori om min lärarinna i svenska och engelska. Alldeles fantastiskt det med!
Ännu roligare blir det när en diabetiker inte äter vid låga blodsockervärden. Ojojoj, jag skulle behöva ett kalasparty med både kallemucho och glögg.
Ett efterlängtat releaseparty väntar så småningom och kanske kan Bosön vara stället för firandet. Om ni önskar signerade kopior får ni kontakta någon av oss superstjärnor som porträtterats. Bull-Linda till exempel.
Ja, herregud vad handikappade vi är, men väldigt roliga trots allt. Alla tråkiga människor som varken får injicera eller har laglig rätt att knapra druvsocker eller dricka oboy mitt i natten, till er vill jag sända meddelandet: HAHAHA
puss och hej
Anna som är väldigt nära 30 kg i bänkpress
Jag tycker nog att Ordförande skulle kunna få en och annan poäng för sitt framträdande i TV. Någon som har några åsikter att framföra eller synpunkter på antalet poäng? Kan väl passa på att hälsa från någon (vem kommer jag nte ihåg) att Ordförande liknar Mat-Tina på bilderna från någon festelifestigare tillställning än morgonsoffan på SVT.
På bilderna får ni möjlighet att skåda hur galna man kan bli av att klappa i händerna närmast konstant under 1,5 dygn i TV. Förhoppningsvis är det handklappet och inte televisionen som orsakat galenskapet. Det skulle visserligen kunna vara fotbollsfeber, men troligtvis är det ändå handklappet. Och vi skyller givetvis allting på Producenten, Phille och Caroline Seger.
Idag, 14 november, är det Världsdiabetesdagen! Varför, varför, varför firas nu inte detta landet (eller världen) runt med saft och tårta? Naturligtvis Fun light och sockerfri tårta då, något annat går ju INTE för sig, eller hur? Men kom igen nu! Det är ju inte Världsdiabetesdag varje dag så unna dig en extra enhet eller två... Hipp, hipp, hurra! Hurra! Hurra!
I förrgår uppdagades det att jag åter kan ha hästsvans! Mycket praktiskt vid träning då man slipper få envetna hårtestar i ögonen och fastklibbandes i svetten i pannan. Det är nästan så man borde fira. Lite linfrön, någon?
Jamenvisstochellerhur
www.winterjam.se
Skidabstinens
Here - We - Go - Stadion/Hemsedal/Frankrike/Höglekardalen/Bjursås/Idre
Man kan fråga sig när en räkost upphör att vara en räkost. Sen kan man också fråga sig varför man ska fråga sig när en räkost upphör att vara en räkost men den frågan är mycket mer svårbesvarad. Är då en räkost fortfarande en räkost även om den inte smakar räkost? Är det smakupplevelsen som gör den till en räkost? Om räkosten står ensam och övergiven i kylskåpet i flera veckor därför att ingen tycker om den, är den fortfarande en räkost då? Är det förpackningen som avgör? En räkost i tub är väl lika mycket räkost som en räkost i plastbytta, eller? Kan en räkost överhuvudtaget upphöra att vara en räkost? Det kan man fråga sig.
Ovanstående är ett utdrag ur en känningsförvirrad hjärnas kylskåpsfilosoferande klockan fyra på natten.
Jag vet hur det känns... Utan pump är man ganska naken. Ooops! Jag har ju varit utan i två veckor. Konstigt värre.
- Hej! säger vi till Somas som färgade om sin tröja i skolan med hjälp av en kopp kaffe. Han får en hel poäng för bravaden. Dessutom har han riktigt trevliga kompisar....
... och den historien släpps postumt efter min död! (tidigast)
Vill härmed ge 2 poäng till Moomin som uppmuntran i sorgen av en havererad pump.
Det är höst. Lars tycker att det är tråkigt för han får inte träffa så många turister. Det är få, förutom tyska galningar, som gillar värmländsk camping i dåligt skogs-höst-väder. Turisterna har en tendens att halka av linorna på äventyrsbanan och ramla utför stupet på klättringen. Då blir det ännu färre turister eftersom en och annan går åt. Men livet måste få ha sin gång, tänker Lars.
Lars sitter i kanoten och tröstäter potatis. Det tycker han är ganska trevligt. Det är så härligt knapriga när de är råa, potatisarna alltså. Inte turisterna.
Lars är rädd för att få sparken. Det har ju dött en och annan turist nu under hösten. Han tänker tillbaka på sommaren och minns särskilt handikappslägret. Det var tider, tänker Lars. Han har funderat på vad han ska göra med sitt liv. Svärfar finns där i bakgrunden. Han har ju en del att säga till om. Svärfar vill att Lars ska börja jobba hos honom på banken men det är ju vildmarken som är passionen i Lars liv. Han brinner för timmerflottar och grillad falukorv i tunnbröd. Det har svärfar aldrig förstått. När Lars tänker på det blir han så ledsen att han sätter i sig ett halvkilo potatis till.
Han undrar om det bara är en höstdepression eller om han borde vara orolig. Kanske borde Lars uppsöka en psykolog men vad skulle svärfar säga då? Nej, det är nog bäst att vänta. Snart är det ju jul. Då får ju Lars pynta äventyrsbanan med julgransslingor. Det är skönt att ha något att se fram emot, tänker han.
Veckan måste sägas ha varit händelserik. Stora händelser i form av en död stämning bland husen på Sportcampus då boende har svikit genom att ha återvänt till sina puttinutthemorter. Som tur är finns det dem som bor sig genom hyresbetalade dagar, tömmer sin postlåda och sliter på idrottsredskap nere i hallarna.
Eftersom det är ett sådant otroligt drag häromkring tog jag cykeln för att det skulle gå ännu snabbare än vanligt att handla middag. Det ligger en ICA-butik 800 meter härifrån. Bara därför valde jag en annan affär med avståndet 9,4 km från mitt kära Båthus. Annaistiskt så in i bomben. Det var riktigt trevligt att trampa, se mig omkring, andas in avgaser och bli grymt besviken på affären. Jag köpte i alla fall en femtonkronors pizza. Lite andra saker och rullade hemåt. Bra dag på jobbet skulle man kunna säga.
Alla har vi olika intressen. Eftersom adressen till denna förträffliga blogg av någon underlig anledning kan tros ha anknytning till tjockisar-som-äter-för-mycket-godis-sjukdomen (även kallad diabetes) så skulle det kanske vara av intresse för er, kära läsare, att få lite upplysningar från eliten av dessa tjockisar-som-äter-för-mycket-godis. Intressepolitik där intresset begränsas till anna, becka och krokodilen.
